Madline

Ganska exakt 24 timmar efter att vi åkt hemifrån parkerade vi bilen utanför mitt hus igen.
Lite smått slitna efter bara fem timmars sömn, men inte det minsta bakis.
Resan till Karlskoga igår tog nästan 3½ timme, men det kan förstås bero på att vi stannade på en rastplats och sträckte på benen i säkert 20 minuter. Och på det faktum att regnet bokstavligen talat vräkte ner sista biten.
Till Karlskoga kom vi iallafall, både vi och bilen i ett stycke.
Efter att ha checkat in på hotellet och burit upp våra väskor konstaterade vi snabbt var kvällens spelning skulle vara. På innergården utanför vårat hotellrum. Plötsligt förstod jag varför receptionisten förvarnade för mycket ljud när jag ringde och bokade rummet.
Efter middag och obligatorisk sminkning och uppiffning av oss själva fick jag för mig att springa ner till receptionen för att känna efter hur varmt/kallt det var. Eftersom spelningen skulle ske utomhus kanske man skulle behöva en jacka eller kofta elelr nånting på sig.
När jag kommer tillbaka till korridoren där vi bor tycker jag att jag hör någon som spelar gitarr inne från ett av rummen, så jag stannar och lyssnar lite. Springer och hämtar Maria för att hon också ska få höra.
Så där står jag och Maria i korridoren, sminkade och i korta klänningar, och lyssnar på den eventuella gitarren. (även om Maria talar om att hon är ÖVERTYGAD om att det inte är någon som spelar utan en skiva eller i-pod eller nått). Bäst som vi står där och ska röra oss tillbaka mot vårat rum tio meter längre bort öppnas en dörr och en långhårigt huvud uppenbarar sig.
Såpass, en bassist... i ett "rock"band...
Efter det insåg vi att det nog var rätt dåligt isolerat mellan rummen och korridoren och försökte spendera resten av tiden med att viska så ignen skulle höra vad vi pratade om, det gick sådär...
Ca en timme senare känner jag och Maria oss redo för att gå ner till klubben. Vi öppnar dörren och kliver ut i korridoren och tänker att vi lite smidigt och diskret ska passera de båda bandmedlemmarna som står och häckar halvvägs innan trapporna.
Plötsligt lägger trummisen av världens rap, och bråkdelen av en sekund senare upptäcker han oss som kommer gående bakom. Så han ler urskuldande och håller upp en flaska "Det är colans fel".
Vi skrattar lite och Maria svarar nått i stil med att jo hon vet och det brukar bli så av kolsyran.
Vi hejar på killarna med fortsätter gå mot trapporna. Vi har kommit ungefär halvvägs förbi när Mr. Rocksångare stoppar mig. "Vänta känner inte jag igen dig?".
Hmm... vad svarar man på det... Jo jag har sett er sju gånger, i år!? Det lät som en dålig idé innan jag ens tänkt den så jag nickade lite och sa att jo vi stod och snackade efter eran spelning på Gotland. Därpå följde en kortare konversation med Kicken, där i princip varje meningen började med ett "Varför?". Anar att den konversationen troligtvis kunde ha pågått ett bra tag, om det inte vore för att att Mr. Rocksångare verkade tycka att det räckte efter ett tag.
Visade sig att bandet var påväg till sin loge, medan jag och Maria vek av till klubben på våningen nedanför.
I väntan på spelningen hittade vi dansgolvet och Sveriges i särklass sämsta dj. Från stället vi stod på hade vi uppsikt över logen och kunde se när bandet på var g, så vi hann precis smita ut till scenen innan spelningen körde igång. Blev cirka en timme med pudelrock och ett och annat pyrotekniskt eldsprutande. Som vanligt var det riktigt bra, även om det faktiskt var lite kallt ute.
Efter spelningen uppsökte vi dansgolvet igen men konstaterade att Dj:n fortfarande var lika värdelös, eller om möjligt ännu sämre än tidigare. Så strax innan stället stängde kände jag att jag började få riktgit ont i mina fötter, och Maria var trött, så vi gick upp till oss igen.
Halvvägs upp i korridoren orkade jag inte längre och kände att det var en ypperlig idé att läga sig raklång i hotellkorridoren. Efter ett tag kom två kvinnor som också bodde i korridoren, så de stannade och pratade lite med oss. Även om det i sanningens namn nog mest kan ha varit jag som pratade, som vanligt med andra ord.
Bäst som jag ligger där raklång på golvet och håller låda för den som kan tänkas lyssna hör jag steg bakom mig, och en röst som säger "Nämen ojdå".
Vänder mig om och ser Mr. Rocksångare komma gående med ett vinglass i ena handen och rumsnycklarna i den andra. Hmm... kanske dags att resa sig från golvet.
Vi byter några ord och vi tackar för en bra spelning, och rätt som det är får jag för mig att jag ju absolut måste visa min tatuering. Så jag skuttar fram och frågar väl rent ut vad han tycker, och lyfter upp ena foten så att han kan läsa.
Jag har nämnligen en låttitel tatuerad på foten, en låt som han har skrivit.
Han skrattar och lägger armen om mig och tycker att jag är "helt crazy". Vet itne riktigt om man ska tolka det som något bra eller dåligt...
Strax därefter säger han god natt och går in till sig, och jag och Maria tycker att vi lika gärna kan följa hans exempel och gå och lägga oss vi också.

Att faktiskt sova visade sig däremot vara lite svårare så jag tror inte att jag somnare fören fyra imorse.
Vid nio ringde väckarklockan, dags att lägga i pengar i parkeringsautomaten. Och när vi ändå var vakna kudne vi ju likagärna kliva upp och klä på oss.
Två timmar senare hade vi lyckats få på oss både kläder och smink, och fått i oss frukost och det var dags att rulla vidare hem till stockholm igen.
Och nu sitter jag här. Trött, men glad.
Och konstaterar att helgen blir så himla mycket längre bara ,am gör någonting av den.