Madline

Efter ytterliggare av avslutat spelomgång lämnar vi mitt och Jonnas hotellrum och placerar oss i en av sofforna uppe i receptionen istället. Där har vi bra översyn av vad som händer och kunde ganska snabbt konstatera att det blivit lite mer folk på hotellet. Dock låg medelåldern nog fortfarande på runt 35-40 år och jag och Jonna var nog bland de yngsta i byggnaden med våra 24 respektive 23.
När dom väl öppnar dörrarna till lokalen där pudlarna ska spelar tar det ett tag innan folk hinner fatta vad som händer, så det finns plats för oss att ställa sig längst fram vid kravallstaketet. Vilket vi givetvis gör.
Mellan scenen och staketer står det en vakt för att hålla koll på allting, och honom börjar pappa givetvis prata med. Han försökte övertala vakten att köpa buntvand, för buntband kan man använda till allt bland annat binda ihop kravallstaket med. Jag har lite "problem" med var jag ska göra av min väska under spelningen, vill ju ogärna lägga den på golvet, men vakten erbjuder att jag kan få lägga den på scenen...bakom högtalarpelaren. Ett erbjudande som jag gladeligen tackar ja till.
Skowen drar igång och jag står glatt längst fram och sjunger med i alla låtar och tar ett och annat foto. Tillochmed Jonna känner igen två låtar efter releasefesten på Cafét två veckor tidigare och står och sjunger med i refrängen hon också.
Efter ungefär två låtar har Jakob uppe på scenen fått syn på mig och Jonna där vi står och sjunger glatt och fyrar av ett leende åt vårat håll. Ungefär samtidigt får jag en armbåge i sidan av Jonna. "Madde han tittar på dig".


På andra sidan om mig stod en kille som var en riktigt stort fan, och nu snackar vi riktigt inbiten. Och ytterliggare lite längre bort står ett gäng halvfulla filurer som sträcker upp armarna och skriker förtjust såfort någon i bandet kommer nuddar vid dom. En del av dom såg nästan ut att vara redo att hoppa upp på scenen också.
Jag viskar till Jonna att SÅDÄR tänker jag inte göra. Låt gå att jag är ett fan, men jag skulle nog känna mig lite fånig över att stå och sträcka upp mina händer mot scenen i förhoppningen att sångaren (eller någon av dom andra) ska komma fram och röra vid mig.
Tog inte mer än kanske 15 minuter innan jag fick äta upp mina ord, när Jakob (som fortfarande är sångaren) kommer fram till mig och Jonna. Fyrar av ytterliggare ett leende och sträcker fram handen mot mig.
Jaha, vad gör man då. Var ju inte riktigt läge att stå där och hålla åt sig händerna och vägra, så jag sträckte ju fram min hand.
Sådär står han några sekunder och håller mig i handen medan han fortsätter sjunga, och Jonna står bredvid mig och ler förtjust, vakten står en halvmeter bort och skrattar och jag känner en och annan mordisk blick i ryggen.
Efter ytterliggare några låtar och den traditionsenliga "allsången" till genomslagslåten Night of passion är spelningen slut och jag och Jonna letar upp The Parents som tröttnat på att stå bredvid en högtalarr och letat sig längre bak i lokalen.
Vi springer ner till rummet och hämtar min upplaga av Clash of the Elements (Poodles nysläppta album, det bästa hittils om ni frågar mig), just in case jag skulle få för mig att jag inte alls är blyg och faktiskt skulle våga mig fram för att dom skulle signera det. Det gjorde jag dock aldrig. Så vi gick till baren och beställde en varsin till drink istället.
Efter någon timme tyckte mamma och pappa att vi kunde klara oss själva och lämnade mig och Jonna att leva rövare bäst vi ville och kunde.